Som jag minns det, det vill säga knappt alls

Årets sista dag är här. Det snöar igen. Ironiskt att alla som bor i Lund resten av året och nu åkt hem över jul och nyår och som alltid säger att det inte blir någon riktig vinter i Skåne missar den här totala orgien i vinterland och julstämning. När de kommer tillbaka igen så kommer snön ha smält bort och ingen kommer att tro oss.

Under juhelgen fanns det två saker som jag skrattade åt:
1. Snön kom på juldagen. En vit jul är viktig för många så det är roligt att skratta åt.
2. Min pappa har en 3G-mast på sin tomt, men ingen täckning alls i sitt hus eftersom det ligger för nära masten och därmed innanför upptagningsområdet.


Ikväll ska jag jobba på Mejeriet. Alla kommer vara i toppform, musiken kommer vara bra och snön gnistra utanför fönstret, men det är jag som får betalt för att vara där. Bra betalt. Cash is king.

Så här under de sista skälvande timmarna av året visar det sig att mitt minne bara sträcker sig en termin bakåt. Allt som hände i våras känns så avlägset att det nästan är glömt, men vissa saker sitter kvar trots allt. Så extremt subjektivt:

Årets Smålandshändelse
Johanna Olofsson på novischfesten i våras. Inklusive förfest med styrelsen i logen.

Årets Smålandsbokning
Laleh P. Många kom sent och missade en, i brist på andra ord, fullstängigt magisk spelning.
Men också Awol One. Åter igen för lite folk där, men jävlar vilken kväll!

Årets efterfest
Smålandsexpen. Alla gånger.

Årets överraskning
Under Kulturveckan i maj när telefonen ringer och följande utspelar sig:
- Ska Bob Hansson spela hos er ikväll?
- Nej, tyvärr så blev det inte av.
- Vad konstigt för jag är nämligen Bob Hansson och jag har skrivit här i min almanacka Smålands Nation ikväll. Jag är på järnvägsstationen nu.

Årets demo
30 November-demo mot rasism. Bring it on!

Årets överraskning Nr 2
När Smålands får medhåll eller håller med en annan nation på Kuratorskollegiets möten så är det oftast Göteborgs. Eller Malmös.

Årets drink
Vodka Tonic. Damn, you Scarlett.

Årets diagnos
Bokstavskombinationssjukdomarna LAT och DUM.

Årets Smålandslåt
Rythm - Awol One i hård konkurens med Stay Fly - Three 6 Mafia

Årets efterfestlåt
Don't stop me now - Queen
I alla fall om jag och Broman är där.

Årets motto
Ta ingen skit!



Och utanför Smålands

Årets klubbupplevelse
Diplo på Buddha Lounge i Malmö den 9 december. Svett, dans och ren glädje.

Årets konsert
Shannon McNally på Mejeriet, någon gång under hösten. Magsikt även det.

Årets sista dagens låt
What else is there? - Röyksopp och Karin Dreijer
Jag älskar dig, Karin.

Årets insikt
Snart är det sommar igen.



Gott Nytt, gott folk!


ps. andra låtar som följt mig i år, nya som gamla, och som alla borde lyssna på: Housewifes choice - Derrick & Patsy, Just dropped in - Kenny Rogers, Too Abusive(High Score riddim) - Lady Saw, It's a Pity - Tanya Stephens, I don't wanna get over you - Mary Lou Lord, This deed - Electrelane, Coconut woman - MJM propaganda, Inside out - Leslie Feist, Love so nice - Junior Kelly, WHo put the bomp - Big Bopper, Gold - Spandau Ballet, Trubbel - Håkan H eller Olle Adolphson eller Monika Zetterlund och allt med Shannon, Mary Lou, Emmy Lou och Aimee.

Årets julkort

De andra nationerna håller på med en massa saker som vi inte gör, till exempel har de baler och anordnar diverse festligheter som det med jämna mellanrum dimper ner inbjudningar till. Kring jul brukar det även komma julkort. Då blir vi glada.
Johan och Mika, som var nationsombud förra julen, skickade julkort från Smålands. Kanske världshistoriens fulaste, men ändock julkort. Jag och Andreas har inte skickat några. Än. Vi funderar fortfarande.
Tills vi bestämt oss tänkte vi visa upp och rangordna de julkort vi fått. För antingen skickar inte alla nationer eller så skickar inte alla nationer till oss. Men här är i alla fall de som trillat in, sämst först och bäst sist.

8. Hallands


För att den får oss att tänka på vaniljglass, sån där som stått i frysen för länge så det bildats kristaller och den tappat all smak.

7. Lus, AF & KK


För att det påminner oss om Mussolini och för att det inte står att de älskar oss.

6. Helsingkrona


För att det inte är midsommar.

5. Blekingska


För att det är roligt att se att även Lunds popnation kan falla till föga ibland och dansa i grisfest-sambatåget.

4. Krischansta



Tack för Gallerix-kortet. Det värmde. Eller inte. Hög placering i alla fall på grund av galna slacker-poäng.

3. Wermlands


Kom via mail. Miljövänligt och effektivt om man glömt. Det gillar vi. Bonus för den oretuscherade public service-känslan.

2. Kalmars


Svartvitt är snyggt. Dubbelvikta kort i styvt papper är bra. Pingviner är det nya svarta. Och Hamburgerstället gör goda veg-burgare.

1. Malmös


Tunga queer-poäng. Maria är en man och Jesus indier.
Dessutom har hela quratelet masat sig ner till Domkyrkan, klätt ut sig och tänkt till. Bimbo lobbar för att gult är det nya svarta och det har Malmös snappat upp och kör med trendriktiga gula papp-fezar.
Vi tycker alltid att det är roligt med galna makthavare med Jesus-komplex. Tack, Malmös för årets bästa julkort!


_________________________________________________
Utom tävlan har vi ett kort från i fjol eller i våras (vi minns inte från när), som alltid ligger oss varmt om hjärta. Om vi fick bestämma så skulle alla kort oavsett högtid se ut så här:




God jul, gott nytt år och god fortsättning till er alla!

Kärlek & Respekt

önskar

Expen

This is 4 real!

Are you for real?

Dagens låt hittar du

här

Juletid är miraklens tid

Det har skett ett smärre mirakel.
Jag har köpt en make up-produkt som håller vad den lovar!

Hetsade in på H&M häromdagen, med det sedvanliga dåliga samvetet över att jag shoppar här hos barnarbetarnas slavdrivare som dessutom har mage att ljuga om det och låtsas att de har en nästan IKEA-lik idé om att de tar modet till folket när de mest plagierar. Jag tycker det är en positiv utveckling, även om den är för jävla tramsig också, det här med att de faktiskt låter erkända designers sy upp kollektioner. Då vet man i alla fall att den som ritat skiten blir credad för det och förmodligen, förhoppningsvis har stått för idén och inte stulet den ur närmsta modemagasin. Å andra sidan är det skittramsigt när folk köar för att få köpa design på H&M. Och hur som helst så lär det vara ett litet barn någonstans i Asien som har sytt det så ondskan är ju trots allt alltid total.
Jag gillade när H&M hade egna designers som gjorde egna grejer. Tror jag såg ett reportage om det någon gång för några år sedan, att de tog in folk som liksom inte riktigt lyckats komma någon vart men ändå var jävligt duktiga. Men det verkar ju vara förbi och hursomhelst var poängen att jag alltid har dåligt samvete när jag handlar på H&M, men alltid är för snål och lat för att egentligen orka bry mig.
Så i alla fall hetsar jag in på H&M för att köpa hårspray och foundation. Surar framför de beiga burkarna över att det liksom är dyrt även när det är billigt och tänker att allt säkert är superdjurtestat och förmodligen gjort av barn det med. Och bestämmer mig till sist för att den där lilla miniflaskan för 115 spänn, den är säkert lika kass som de andra, men den finns i alla fall i den där löjligt ljusa tonen min hud får på vintern. Fångar det hårdaste hårsprayet jag kan hitta och betalar. Jag har helt slutat med flashiga stylingprodukter för håret, ni vet molding mud, counture clay och saltvattenspray och allt vad det hittar på och kör numera enbart på billigaste, hårdaste hårsprayet samt georgia brown vax och skapar helt enkelt frisyr genom en kompakt hjälm av hårspray. Helt säkert mycket dyrare i längden, men fan så simpelt. Fast det kan ha sina risker, en gång petade jag en kille i ögat med mitt hår när vi vart lite nära och det är ju kanske sådär sexigt. "Oj, shit, förlåt att jag stack ut ditt öga med mitt av hårspray sylvassa hår! Ska vi knulla?"
Hursomhelst. Väl hemma eller om det var dagen efter, i alla fall så plockade jag fram den lilla flaskan och tittade på den och tänkte: Powder finish, my ass. Det står det på den alltså, att den ska ha powder finish. Och dra mig på en liten vagn och kalla mig Sankt Sigfried om den inte hade det!
Det har aldrig i hela mitt 28-åriga liv tidigare hänt att någon form av make up hållt vad den lovat. Det utlovas vitt och brett allt från oerhört tåligt nagellack som du kan jobba i industrikemikalier med utan att det flagar av till 300% längre ögonfransar som böjs automatiskt när man målar dem. Visst fan färgar just den foundation som inte skulle färga av sig av sig och visst fan klumpar alltid mascaran oavsett hur mycket de snackar om att lyfta och separera och förlänga i reklamen och nagellacket kan man pilla bort i stora flagor.
Men inte den här foundationen då. Den säger powder finish, den ger powder finish.
Jag är i fullständig chock.


Vet inte om jag tycker att det blev så himla snyggt resultat, det där med powder finish, det blev liksom lite torrt och inte helt spänstigt och fräscht som det brukar bli av krämer annars, men det är inte det viktiga här. Det viktiga är att den håller vad den lovar! Jag ÄLSKAR saker som håller vad de lovar. Och personer. Som håller vad de lovar. För min del så tror jag att folk kan få vara nästan hur dumma i huvet som helst, bara de inte försöker lura i mig något annat. Det är schysst på något vis att stå för att man är ett arsle för då kan folk behandla en som det och behöver inte bli besvikna.
Så tack, Maybelline, för denna lite mindre men ändå viktiga upplevelse. Jag kopplar den till något större, heders.

Men, ach, så kommer jag på det. Genom de insiktsfulla tjejerna bakom love at first site-bloggen inser jag hur det ligger till egentligen. Betalar man 300 spänn för en mascara så klumpar den inte sig. Eller? det gör den säkert ändå. Såg en tjej på tv eller i en film eller en musikvideo som delade fransarna med en knappnål, det såg sjukt snyggt ut men även livsfarligt eller i alla fall hälsovådligt.
Jag har en vän som säger att det som är bra med att köpa snordyra designgrejer är att de garanterat inte är gjorda i någon sunkig sweatshop. Det låter ju vettigt på något vis. Och säkert sant för finfin design.
Kan man ju fråga sig varför i helvete Nikes är så dyra då. Och på vilket vis alla "street"-människor rättfärdigar det köpet. "Det är dyrt OCH gjort av barn!"

Men frågan som kvarstår är om pengar är lösningen på mina problem eller om ett totalt reklamförbud där man endast får beskriva sin produkt på förpackningen i neutrala och adekvata ordalag är lösningen. Då skulle man ju åtminstone veta om man kommer att vara tvungen att peta i sina ögonfransar med en knappnål eller om de där 300 kronorna faktiskt kommer att leda till att man slipper det och sen kunna överväga om det är värt de pengarna att slippa riskera synen.

Plastic smile, hypocrate style

ha! på expen igen. klockan är halvtvå. jag har lovat att inte efterfesta på expen igen, inte på mitt initiativ i alla fall. senast fick jag den briljanta frasen "NI HAR FESTAT SÖNDER INTERNET!" slängd i ansiktet och det vill jag ju inte vara med om igen. Vi hade ju faktiskt lyckats rycka ur kontakten så att det inte fanns något nät på expen en stund, men för ett ögonblick tänkte jag att det kanske fanns en risk att jag pajjat hela jävla world wide web. svårt med bakfylla. man kan ta på sig nästan vad som helst.

hursomhelst så är detta inte en efterfest. det är en mellanlandning, en nerladdning och en uppvarvning. dock verkar det inte finnas någon efterfest. dumt när man går ut senare än alla andra. då blir det lätt så. jag kanske måste hem. kanske borde sova. jag har en tes om över- och understimulans på smålands som jag tror är aplicerbar på mycket.

man blir galet överstimulerad av att hela tiden träffa nya människor, ha tusen människor runt sig, att dela så mycket så snabbt med så många. Att träffa människor som faktiskt påverkar en, som faktiskt har effekt och gör en skillnad. Varje kväll man går och lägger sig så har man tänkt något nytt, träffat någon som utmanar.

men samtidigt går allt så snabbt att man inte får den där djupare stimulansen, utmaningen av att vara nära vänner med allt vad det innebär av att ta ansvar, tyngden i att stå för sig själv i en relation mer än i ytliga fyllesnack, att ta snack förbi graden av att bara visa upp sina bästa sidor och faktiskt våga chansa. När man slutat rapa upp de floskler och sanningar man vet går hem och börjat säga det som faktiskt är det man tänker.
att inte tränga djupare urholkar mer än man skulle kunna tro.

nu ska jag inte blogga sönder den här helt.
måste bara säga plastic smile med Turbulence - kommer du över den, köp den. jag vill ha den även om inte du skulle gilla den. maila, ring, whatever. Jag köper den.

Små, små barn och andra aktiva

först och främst - att blogga på bakfyllan är uppenbarligen lika dumt som att blogga på fyllan. så aldrig igen.

fredagens fest var ett vansinne av eskapism och i sann eskapistisk anda så bör det som hände i fredags förbli i glömska och mörker. som man brukar säga: what happens at aktivafest, stays at aktivafesten.
och det gäller även för efterfester i anslutning till aktivafesten!
jag förnekar allt. jag är okysst och kommer så att förbli till dagen då jag gifter mig, då jag ämnar ha ändamålsinriktat sex enbart för att reproducera.
så ligger det till med det.
jag har heller aldrig varit dryg, gaggig och så packad att jag inte kunde tala rent. inte börjat lipa för att ta mig ur en jobbig situation och jag har aldrig, aldrig vaggat fram och tillbaka mumlandes obegripligheter som kanske kan uttydas till "måste säga, kan inte".

å andra sidan kunde det alltid ha varit värre. för inte tillräckligt många år sen var det en aktivafest där jag och min vän helt sonika bestämde oss för att krypa, allt efter logiken "vi kommer snart bli så fulla att vi ändå inte kan stå".


Var och fikade med mor och syster häromdagen. Som vanligt gick ena hälften av konversationen åt till att tala om hur förvirrad jag är och huruvida det någonsin kommer att bli något av mig och andra hälften till att tala om hur fantastisk min systerson på snart två år är. Eller fantastisk och fantastisk. Syrran ägnade en försvarbar del av fikan åt att försöka ömsom sälja ömsom skänka mig sin son, men det är väl standard i småbarnsföräldrars liv.
Även om diskussionen var ovanligt sansad så nådde vi en punkt som man så småningom når i alla diskussioner med småbarnsföräldrar och tydlig även med ganska nyblivna mormödrar - kolla så fantastiskt mitt barn är som har lärt sig det som alla barn lär sig. Den här gången handlade det om att den lille telingen lärt sig öppna soptunnan hemma. Ni vet en sådan med pedal och ett lock som far upp. Tydligen är min systers son väldigt duktig på att handskas med denna praktiska uppfinnig och så långt så väl.
Vad som är oroväckande är att våra nationsaktiva ligger efter min systerson i utvecklingen.
En dylik soptunna finns nämligen inne på expens toalett och samma eftermiddag, men någon timme tidigare, bevittnade jag ett smärre sammanbrott från bimbos sida över faktumet att pappershanddukarna aldrig hamnar i papperskorgen, utan på eller brevid.

Givetvis kan man spekulera i om detta beteende bottnar i dumhet, bristande motorik eller ren och skär lättja blandad med arrogans genom faktumet att man förutsätter att någon annan ska plocka upp ens skit.
Min tes är att det är en kombination.
1. Öppningsmekanismen till tunnan är lite dålig så om man är för långsam eller inte tillräckligt bestämd i fottrycket så finns det en risk att locket slår igen innan man hunnit släppa pappret, som då rimligen hamnar ovanpå eller brevid. Så på sätt och vis är det ett problem som hänger ihop med en viss motorisk kontroll.
2. Det är här dumheten kommer in. De flesta som använder vår toalett är nationsaktiva. De flesta av våra nationsaktiva har besökt vår toalett mer än en gång, i många fall upp över tiotalet gånger. Efter ett par gånger tycker jag att man borde börja lära sig.
3. Lättjan och arrogansen. Låt säga att man är lite slapp i foten och/eller handleden. Låt säga att man är lite trög och inte greppar att det bara krävs lite extra stuns så fixar det sig. Vad gör en vettig människa när man missar papperskorgen? Plockar upp efter sig, kanske?
Men det är här en enda människas lättja blir till gigantiska pappersberg. Någon tänker: avvaffan, spelar det för roll. Och sen tänker alla andra uppenbarligen att: slipper de så slipper jag.

berg, jag säger berg, av pappershanddukar.

Men sen så finns de ju de andra. De som diskar annans disk än sin egen, tar ut soporna och frågar hur det är med oss. Men det är ju aldrig lika roligt att berömma som att gnälla.


Vi har gemensamt låttema den här veckan, jag och bimbo. Endast hårdrockslåtar gäller. Fullständig lista med motiveringar kommer i slutet av veckan. Hitills kan jag berätta att temat lett till att jag fått se bimbo studsa omkring på diverse saker spelandes luftgitarr (vilket inte låter så konstigt som det ser ut), samt att jag sträckt muskeln på insidan av högerlåret i ett försök att göra den klassiska hårdrocksposen. Det har också resulterat i att folk ser om möjligt ännu obekvämare ut än de brukar när de kommer in på expen, vilket givetvis är synd. Och något som vi lovar att reparera med nästa veckas tema.

Sist men inte minns vill jag introducera Lisa, tillträdande nationsombud, min efterträdare, bloggens nyaste medlem och än så länge ovetande om den enorma press som väntar henne - mitt arv; dagens låt och bloggen.

Lördag på expen

det är lördag. jag är på expen.
och har nog aldrig mått sämre.
igår var det aktivafest och det var helt fantastiskt skoj.
nu kom daniel in och pratar om att han har varit och sysslat med någon form av aktivism inatt, efter festen. Satt upp banderoller och sånt.
Igår efter festen gick jag på efterfest och hånglade...

jag jobbar med att sprida kärleksbudskapet. finns inget utrymmer för politik.

jag är döende av bakfylla.
adjö.

the worlds biggest losers

Lägenhetskompisen har köpt Public Service, ny tidning som kommit ut med typ tre nummer. Och där hittade jag det här:

usch bush

Ett konstprojekt där USA ber världen om ursäkt för att de valde om Bush.
Nästa led är tydligen att världen förlåter USA. Får väl se hur det går med det.

Idag rör sig diskussionerna på expen kring följande saker:

* "Fan, vi måste beväpna oss" (Andreas)
* "Jag hatar typ 50-åriga män, men jag är fan inte helt förtjust i 20-åriga killar heller" (Petra)
* "oj oj ikväll är det aktivafest, mycket att stå i. Skynda, skynda... öh har du valt dagens låt än?"

Oroväckande nog är samtliga tre ämnen länkade till varandra.
Allt härör ur den sedvanliga diskussionen om hur patriarkatet och den ruttna manligheten förstör allt. Det börjar med att vi diskuterar hur dumma i huvudet folk kan vara. Snackar om att man blir ledsen för att folk slår och misshandlar, våldtar, mobbar och har allmämnt dålig stil. Sen glider man in på vilka det är som gör allt det här och då blir det plötsligt så tydligt... killar killar killar.
Jag som gammal sur feministtjej är ju van vid att komma fram till det här och van vid att utbrista "fan vad jag hatar män", men när man tar den här diskussionen med män och kommer fram till samma resultat så blir det jobbigt på riktigt. När man får personliga erfarenheter till Connells teorier om den hegemoniska maskuliniteten så börjar det plötsligt svindla. maktlösheten överväldigar en och det är lätt att utbrista "vi måste beväpna oss".

Det finns så många killar och tjejer som är rädda för att gå ut, som är rädda för att säga ifrån, rädda för att ta för mycket plats vid fel tillfälle. Jag kommer aldrig att tycka speciellt synd om killar som grupp, eller det är fan lögn. Jag tycker seriöst synd om killar hela tiden. De är helt förstörda. Tror att man kan upp nå någon form av lycka genom att tävla om den där minimala platsen längst upp i toppen. Att konstant trampa vatten för att inte halka neråt i pyramiden måste vara ett jävla helvete. Men. De har i alla fall en chans. Tjejer är tjejer och kommer aldrig att få lov att vara något annat. Hur de än gör väntar bestraffning, för att man är för mycket, för lite, för ful, för snygg, för smart, för dum och så vidare i all evighet.
Men hursomhelst så är det för jävligt att vi har en mansroll som gör att man måste vara rädd för en stor del av befolkningen. Handen som hänger i luften, hotet om våld. Och behovet att hela tiden trycka tillbaka; hävda sin position.


Veckans tema för dagens låt är Killar. Jag tänkte att jag bara skulle välja låtar av och med män den här veckan, resultatet kommer här:
Måndag Jonathan Richman & the Modern Lovers - Hospital
Tisdag Richard Hell & the Voidoid - Blank generation
Onsdag Håkan Hellström - Trubbel
Torsdag Alice Cooper - Teenage Lament 74
Fredag Spandau Ballet - Gold

Driving home for christmas

Nu vet vi hur man spelar metal golf!
Enda problemet är att man bara kan spela det en gång per golfset.
Stay black!