Små, små barn och andra aktiva

först och främst - att blogga på bakfyllan är uppenbarligen lika dumt som att blogga på fyllan. så aldrig igen.

fredagens fest var ett vansinne av eskapism och i sann eskapistisk anda så bör det som hände i fredags förbli i glömska och mörker. som man brukar säga: what happens at aktivafest, stays at aktivafesten.
och det gäller även för efterfester i anslutning till aktivafesten!
jag förnekar allt. jag är okysst och kommer så att förbli till dagen då jag gifter mig, då jag ämnar ha ändamålsinriktat sex enbart för att reproducera.
så ligger det till med det.
jag har heller aldrig varit dryg, gaggig och så packad att jag inte kunde tala rent. inte börjat lipa för att ta mig ur en jobbig situation och jag har aldrig, aldrig vaggat fram och tillbaka mumlandes obegripligheter som kanske kan uttydas till "måste säga, kan inte".

å andra sidan kunde det alltid ha varit värre. för inte tillräckligt många år sen var det en aktivafest där jag och min vän helt sonika bestämde oss för att krypa, allt efter logiken "vi kommer snart bli så fulla att vi ändå inte kan stå".


Var och fikade med mor och syster häromdagen. Som vanligt gick ena hälften av konversationen åt till att tala om hur förvirrad jag är och huruvida det någonsin kommer att bli något av mig och andra hälften till att tala om hur fantastisk min systerson på snart två år är. Eller fantastisk och fantastisk. Syrran ägnade en försvarbar del av fikan åt att försöka ömsom sälja ömsom skänka mig sin son, men det är väl standard i småbarnsföräldrars liv.
Även om diskussionen var ovanligt sansad så nådde vi en punkt som man så småningom når i alla diskussioner med småbarnsföräldrar och tydlig även med ganska nyblivna mormödrar - kolla så fantastiskt mitt barn är som har lärt sig det som alla barn lär sig. Den här gången handlade det om att den lille telingen lärt sig öppna soptunnan hemma. Ni vet en sådan med pedal och ett lock som far upp. Tydligen är min systers son väldigt duktig på att handskas med denna praktiska uppfinnig och så långt så väl.
Vad som är oroväckande är att våra nationsaktiva ligger efter min systerson i utvecklingen.
En dylik soptunna finns nämligen inne på expens toalett och samma eftermiddag, men någon timme tidigare, bevittnade jag ett smärre sammanbrott från bimbos sida över faktumet att pappershanddukarna aldrig hamnar i papperskorgen, utan på eller brevid.

Givetvis kan man spekulera i om detta beteende bottnar i dumhet, bristande motorik eller ren och skär lättja blandad med arrogans genom faktumet att man förutsätter att någon annan ska plocka upp ens skit.
Min tes är att det är en kombination.
1. Öppningsmekanismen till tunnan är lite dålig så om man är för långsam eller inte tillräckligt bestämd i fottrycket så finns det en risk att locket slår igen innan man hunnit släppa pappret, som då rimligen hamnar ovanpå eller brevid. Så på sätt och vis är det ett problem som hänger ihop med en viss motorisk kontroll.
2. Det är här dumheten kommer in. De flesta som använder vår toalett är nationsaktiva. De flesta av våra nationsaktiva har besökt vår toalett mer än en gång, i många fall upp över tiotalet gånger. Efter ett par gånger tycker jag att man borde börja lära sig.
3. Lättjan och arrogansen. Låt säga att man är lite slapp i foten och/eller handleden. Låt säga att man är lite trög och inte greppar att det bara krävs lite extra stuns så fixar det sig. Vad gör en vettig människa när man missar papperskorgen? Plockar upp efter sig, kanske?
Men det är här en enda människas lättja blir till gigantiska pappersberg. Någon tänker: avvaffan, spelar det för roll. Och sen tänker alla andra uppenbarligen att: slipper de så slipper jag.

berg, jag säger berg, av pappershanddukar.

Men sen så finns de ju de andra. De som diskar annans disk än sin egen, tar ut soporna och frågar hur det är med oss. Men det är ju aldrig lika roligt att berömma som att gnälla.


Vi har gemensamt låttema den här veckan, jag och bimbo. Endast hårdrockslåtar gäller. Fullständig lista med motiveringar kommer i slutet av veckan. Hitills kan jag berätta att temat lett till att jag fått se bimbo studsa omkring på diverse saker spelandes luftgitarr (vilket inte låter så konstigt som det ser ut), samt att jag sträckt muskeln på insidan av högerlåret i ett försök att göra den klassiska hårdrocksposen. Det har också resulterat i att folk ser om möjligt ännu obekvämare ut än de brukar när de kommer in på expen, vilket givetvis är synd. Och något som vi lovar att reparera med nästa veckas tema.

Sist men inte minns vill jag introducera Lisa, tillträdande nationsombud, min efterträdare, bloggens nyaste medlem och än så länge ovetande om den enorma press som väntar henne - mitt arv; dagens låt och bloggen.